MENY
8 september 2019
Nu ska jag göra ett avslöjande utöver det vanliga, jag har fått mitt smeknamn "Majsan" av en världsberömd regissör. Det är helt sant och jag har mycket att tacka honom för. 2014 när jag sökte arbete hos Fonus sa min blivande chef att hon gärna ville anställa mig, men det fanns ett problem, nämligen att jag heter Marie. Det fanns alldeles för många Marie på företaget och det är förvirrande nog som det är. Inga problem, jag kan heta Majsan sa jag och min chef svarade toppen och så var jobbet mitt. Från 2014 är jag Majsan i begravningsbranschen, men hur jag fick det fina namnet är en helt annan historia som tar oss tillbaka till 2005 då jag arbetade som inspelningsledare på Sveriges Television. Jag fick den stora äran att arbeta med produktionen "Nisse Hult historiska snedsteg" som regisserades av Calle Åstrand och är i särklass den produktionen jag skrattat allra mest, har du inte sett den så gör det, den finns på Svt play och är lätt värd ca 6 timmar av ditt liv - du kommer se det som en investering i dig själv, jag lovar! På den här produktionen arbetade jag tillsammans med Levan Akin som parallellt med sitt jobb på Nisse Hult, arbetade hårt med sina prover för att bli antagen till DI:s regilinje. Om jag minns rätt var han den sista som valdes bort att komma in. Motiveringen var att juryn ansåg att DI inte hade något att lära Levan, han var helt enkelt för bra för utbildningen. Jag känner att det borde väl i så fall Levan få avgöra, men det blev ett nej och DI gjorde ett stort misstag i mina och många andras ögon. Jag sa till Levan att du är för bra för dem, du är så mycket mer och en dag kommer du att ta över världen och där är vi nu. När filmen visades i Cannes stod publiken upp och applåderade i tio minuter, nu är den utvald som Sveriges bidrag som bästa utländska film till Oscarsgalan.
Oscarsgalan eller ej, för mig har Levan redan tagit sin väl förtjänta plats, en regissör som hela världen uppmärksammar för sitt mästerverk "And then we danced".
När jag såg hela pressuppbådet på nyheterna skickade jag ett meddelande och gratulerade Levan, mitt i allt ståhej kom ett svar från mannen jag visste skulle ta över världen. Grattis Levan, jag njuter av din framgång och jag vet hur hårt du har kämpat!
Det var historien om vem som gav mig smeknamnet Majsan, ett namn jag bär med stolthet.
I måndags fyllde jag år och det är alltid väldigt trevligt. Jag känner mig utvald och speciell även om jag är medveten om att jag delar den här dagen med massor av andra människor så känner jag i hela kroppen att det är min dag. Det är underbart och jag kan känna pirr i hela kroppen redan kvällen innan jag fyller år. Många tycker inte om att fylla år, usch då blir man gammal, men så känner inte jag, tvärtom. Det är den viktigaste dagen på hela året och jag marknadsför den med jämna mellanrum så alla är redo och väl förberedda. Första uppvaktningen fick jag på mitt arbete, begravningsbyrån Lavendla med sång, kramar, bakverk och en överraskningspresent från världens bästa Hassan. Det var först när jag var på väg hem och drog ut sladden från väggen jag såg en kasse med en stor presentkartong som innehöll två flaskor Rioja och två fina vinglas. Ska tillägga att Hassan också bjöd mig på en himmelskt god födelsedagslunch och jag står fortfarande fast vid vad jag tidigare sagt, alla borde ha en Hassan. Som om inte det var nog så dök min jobbfruga Maria upp som numera är fristående rådgivare vilket innebär att hon inte sitter hos oss och arbetar längre utan hemma på sitt kontor. Vilken överraskning, vilken lycka och vilken vacker bukett med blommor jag fick!
Hemma i Sjöstaden väntade min underbara familj, det var dubbelt pirr att komma dit eftersom jag inte varit i lägenheten sedan slutet på maj tror jag då vi bott i huset i Skärgårdsstad hela sommaren. Vackra röda rosor från min älskade Tomas, en jättefin bukett från Oskar och Alec samt många fina presenter. Att fira innebär också att få umgås med familjen, få träffas och ha det mysigt tillsammans, precis så blev det den här kvällen. Efter ett glas champagne gick vi till en av mina favorit-restauranger Göteborg dit Tomas barn Anton och Evelina också kom. Det är sällan som jag och Tomas tillbringar tid bara med våra ungdomar, det njöt vi extra av den här kvällen som blev ett fint minne jag kommer bära med mig länge. Tack våra fina ungdomar för att ni gjorde min födelsedag till ett oförglömligt minne!
Det har verkligen varit ett stå-hej, kring min person i samband med födelsedagen, i fredags blev jag också uppvaktad av min fina väninna Linda och vi har något alldeles speciellt gemensamt nämligen en obeskrivligt stark kärlek till linsbågar och bubbel. Tusen tack Linda, nu har jag en ranson att se fram emot!
Det har varit en vecka då vi har fått fira många viktiga saker, i onsdags till exempel firade vi mitt sexveckors koffein-fria liv och det gjorde vi ombord på musikbåten Blidösund där Adolphson & Falk spelade för oss efter en tre-rätters middag i restaurangen.
I fredags åt jag middag med tre underbara människor som min väninna uttrycket sig på sitt Instagram, vi saknade dock en fjärde underbar människa som tyvärr hade förhinder, men jag lovar att vi åt massor av goda Tapas även för henne. Vi åt gott, skrattade mycket och löste alla livets små och stora klurigheter. Det är en gåva att få ha så underbara vänner, tack för att ni finns!
Ibland bjuder livet på oväntade och ovärderliga stunder som fyller mig med lycka, stolthet och tacksamhet. En sådan stund fick jag i fredagskväll med min äldsta son Oskar som läste högt ur sin dagbok från sommarens tågluffar-äventyr han upplevde tillsammans med flickvännen Maggie.
Nu får vi nog vara överens om att hösten börjar nalkas, jag har några konkreta bevis på det. I går tog jag Skärgårdsbåten Vånö ut till Ingmarsö och var tämligen ensam passagerare de sista hållplatserna. Kändes spöklikt ombord på en båt där jag under sommaren knappt fått sittplats, ett typiskt höstbevis som borde överlämnas till omedelbart polisen.
När jag klivit av Vånö satt Ingmarsös kroghund Gerda och hälsade välkommen vid uteserveringen som gapade tom bortsett från fyra personer. En uteservering som annars är överfull med glada skärgårdsgäster, ytterligare ett tungt höstbevis. Jag mönstrade på Operah för sista seglatsen för den här säsongen, det känns vemodigt och sorgligt och ett äkta bevis för att nu ÄR det höst.
Men deppa inte ihop för det, sprid kärlek till dig själv och till alla runt omkring dig, fira stort och smått, gör saker som får dig att skratta och må bra.
Mycket kärlek och goda energier till Er alla och tack för att du tog dig tid att läsa.
0