MENY
Nu har jag äntligen loggat in på Bloggen efter drygt ett & ett halvt år och i den stunden tänkte jag, Hoppas du lever Bloggen och inte har gått vidare.
Det har den inte. Den har bara legat här passivt aggressiv på ett tålmodigt sätt.
När jag började skriva inlägget kände jag att Bloggen blinkade till mig, blink-blink och så hörde jag den säga: Jaha, där är du, med en röst som man bara använder när man verkligen vill hälsa någon välkommen hem.
Bloggen vet att vi behövde lite avstånd från varandra och att jag behövde återhämta mig från min egen perfektionism & plötsligt är vi tillbaka i vårat gamla lätt dysfunktionella men innonvativa förhållande.
Vi lovar inte varandra något mer än att vi ska träffas varje söndag och kommer överens om att vår sanning här och nu är att det fortfarande är roligt, jätteroligt till och med.
Nog om detta, i det här inlägget bjuder jag på några extra ordinära händelser som jag har fått uppleva under 2025.
Den 11 januari 2025 tog min äldsta son Oskar sin examen som förskolepedagog vid Uppsala universitet. Det är några gånger i livet man är så stolt som mamma att det känns som att man ska gå sönder, det här är ett sådant tillfälle för mig. Den stunden Oskars namn ropades upp och han gick fram och tog emot sitt diplom, kände jag inte bara examen utan också alla år av slit och tufft pluggande. Där stod han på scenen och mina tårar rann, minns att jag tänkte att där står barnet som en gång behövde hjälp med att knyta skorna och nu står han här med sin examen som innebär kunskap, disciplin och med sin egen framtid i händerna. En hisnande känsla. Det är också miljön på Uppsala universitet som bär en tyngd av historia och prestige vilket gör stoltheten ännu stoltare.
Grattis Oskar och grattis alla barn, föräldrar och förskolor som kommer få ha dig som pedagog.
Jag är också obeskrivligt stolt över min yngsta son Alexanders studier och yrkesval, jag kommer berätta mer om det i ett kommande inlägg.
11 april 2025 gick mitt flyttlass till Varberg och en dröm gick i uppfyllelse. Jag flyttade in i en gudomligt fin lägenhet mitt i stan med en charmerande uteplats på gården och men några minuters promenad från tågstationen. Nu tänker ni säkert att arbetar inte jag i Stockholm och är det inte opraktiskt att ha 60 mil till jobbet? Ja, det stämmer att jag arbetar i Stockholm och att det är opraktiskt med att ha så långt till arbetet, men det är inte ett större problem än att det går att lösa.
Tack vare helt fantastiska vänner löste det sig med boende i Stockholm så att jag har kunnat pendla.
Tusen tack fina ni, jag vet inte vad jag skulle göra utan er. Kan bara be er alla påminna er om att utan vänner är man ingen.
Inte nog med att jag fått nyckeln till en fantastisk lägenhet, den hänger på en nyckelknippa som jag fått av två mycket nära vänner. En elefant, ett av världens starkaste djur. Den nyckelringen fick jag med de fina orden "för att du är så stark". Tack av hela mitt hjärta.
Tack fina Pierre för att du finns i mitt liv, snart ska vi planera vår två årsdag och det ska bli spännande.
Sommaren 2025 blev officiellt året då jag ekonomiskt prioriterade konserter framför långsiktig trygghet – och vet ni vad? Jag ångrar inte det en sekund.
Första konserten för sommaren var Laleh som är ett musikaliskt geni & som gav mig existensiell terapi förklädd till konsert. Ingen människa lämnar en Laleh-spelning utan att antingen vilja krama sina vänner, byta livsriktning eller börja skriva poesi.
En vecka senare cyklade vi ner till Apelviken och Majas vid havet och fick uppleva Moneybrother som kom in på scenen med en energi som fick mig att känna mig som både 19 och 58 år samtidigt. Där stod vi längst fram och jag skrek med i texter som om jag personligen gått igenom allt han sjöng om.
Vi avslutade konsertsommaren i Varberg med Vanna Rosenberg och Augustifamiljen. Konserten kändes som att hamna i en väldigt musikalisk dröm där allt var charmigt, musiken och Vannas fantastiska röst förtrollade oss & det var märkligt emotionellt.
Konsert-sommaren 2025 gav mig tillfällig tinnitus, orimligt många mobilfilmer jag aldrig kommer titta på igen och den starka känslan av att musik ibland är billigare än terapi. Inte mycket billigare. Men nästan.
Precis när jag trodde att jag kanske skulle börja bete mig ekonomiskt ansvarsfull under 2026 så drog konsertsäsongen igång igen.
Först ut: Magnus Uggla, mannen som får en hel publik att känna sig odödliga och personligt attackerade samtidigt. Jag gick därifrån med skratt i magen och låten ”Jag dansar aldrig nykter” fastklistrad i huvuvdet en vecka framöver. Jag lyfter på hatten, Magnus Uggla har mer energi och är roligare och mer sarkastisk än någonsin.
Fler konserter är inbokade och vid det här laget är konserter inte längre bara ”planer”. Det är en livsstil. En väldigt dyr livsstil som innebär för lite sömn, tinnitus- light och alldeles för många mobilfilmer där man hör publiken som sjunger sämre än artisten.
Avslutningsvis ska jag berätta att jag är inte ensam om den här nya livsstilen, vi är totalt fyra personer som gått all in för detta. Det är min älskade Pierre, min älsklingssyster Mona och hennes sambo Thomas. Thomas som i ”Utan Thomas är vi ingen”. En av våra barn har döpt oss till Fantastic Four som kort och gott är fyra vuxna tonåringar med bättre ekonomi och sämre återhämtningstid och tar friheten i egna händer.
Med denna livets sanning avslutar jag för idag. Massor med kärlek och goda energier till er alla & tack för att du tog dig tid att läsa.
0