MENY
24 maj 2026
Det här stället är lite som om någon tänkt att vi tar:
Ett gammalt järnvägshotell från 1800-talet
En passion för riktigt bra kött & fiskprodukter och massor med olika delikatesser som folk inte insett att de kan leva utan
En passion för riktigt bra kött & fiskprodukter och massor med olika delikatesser som folk inte insett att de kan leva utan
En vinkällare från 1860-talet och en svensk dröm om sjöutsikt och tänkte: Vi kör allt samtidigt!
Restaurangen ligger vid sjön Storbjörken i ett gammalt järnvägshotell med massor av historisk atmosfär. Det känns som att ägarna medvetet bevarat den gamla känslan istället för att göra det modernt.
Deras vinkällare är mer som "Hemlig Bondskurk med bra Bourgonge" än vanlig vinkällare, mycket fin och speciell miljö.
De har också en delibutik vilket kan innebära att många besöker Sjötullen för att äta en lunch och kommer hem med tre sorters salami, ett stycke entrecote och en samling med unika & spännande ostar från Europas alla hörn. Ägarna Annika och Peter beskriver själva ambitionen som att skapa en plats som ger en längtan att få återkomma.
Tack fina Ann-Louise för att jag fick vara med och fira din födelsedag! Tack Pierre, Camilla och Jan för en jättefin och trevlig kväll!
Och ja, vi vill väldigt gärna återkomma hit.
Vi avslutade kvällen hemma i Ann-Louise kök där hon bjöd på en Klings Dinétårta. Det är en glasstårta som funnits sedan 1950-talet och fortfarande säljs i orginalutförande. Den skapades av bagare Harry Kling i Mariestad som tyckte att glassen som fanns då inte var tillräckligt god och därför bestämde sig för att göra en egen glass. Ibland säljer fabriken i Mariestad "kartongskadade" glasstårtor. Det är samma goda innehåll, bara en liten skavank på kartongen vilket nästan blivit ett lokalt lifehack för glassälskare. Klings glass - Glöm aldrig det!
Peter LeMarc - artisten med en mystisk status, han är ovanligt privat och väldigt skygg för offentligheten. Han skriver texter som känns djupt existentiella och samtidigt jordnära på ett lågmält humoristiskt sätt att se på människans vardagsliv.
I höstas bjöd en av mina bästa vänner mig på Stadsteaterns föreställning "Det som håller oss vid liv". En föreställning där man blir insläppt i huvudet på kanske Sveriges mest grubblande poet.
Föreställningen är inte en riktig konsert, inte riktig teater och inte heller "berättarafton-upplägg".
Det är mer som om Peter LeMarc sitter i ett halvskumt vardagsrum och dissekerar livet tillsammans med publiken. Kärlek, ensamhet, åldrande, Gud, misslyckande, längtan - allt det där som folk normalt försöker undvika genom att scrolla i mobilen. Ena sekunden är allt nattsvart. Tiden äter oss levande........och nästa sekund kommer en kommentar som får publiken att skratta bara därför att alternativet vore att börja gråta. Det är fascinerande att han lyckas göra svensk vemodskultur till något mysigt. Man kan säga att föreställningen handlade om:
- Varför människor fortsätter trots att allt är osäkert
- Varför kärlek är livsfarligt men nödvändigt & varför vi egentligen tycker om mörker så länge det levereras med bra formuleringar i ett diskret scenljus.
November 2024. Det är en sådan kväll där världen nästan upphör att finnas. Novembermörkret ligger tungt som om natten kommit vid fyra-tiden på eftermiddagen och bestämt sig för att stanna. Inne finns ett stilla sken, dämpad belysning med massor av mysljus som får glasen att glöda djupt rubinrött. Flaskan är ett gammalt vin från Margaux 1990 - en sådan årgång som bär på ett slags mytologi.
Korken lossnar långsamt, nästan högtidligt och doften som först stiger upp känns mindre som frukt och mer som cederträd, torkade rosor, tobak, läder, svarta vinbär som mjuknat med tre decennier av tålamod. Ett vin som inte längre försöker imponera utan mer berättar. Det är inte bara smaken av detta gudomliga vin som gör kvällen magisk. Det är närvaron.
Att sitta mitt emot någon man tycker mycket om och märka hur samtalet förändras av det som finns i glasen. Tempot sjunker. Tystnaderna blir mjuka istället för tomma. Vi behöver inte fylla varje sekund med ord. Ett fint gammalt vin gör något med människor. Det påminner oss om att allt värdefullt tar tid. Att vissa saker behöver mogna långsamt för att blir vackra.
Regnet piskade på våra rutor och vinden drog genom nakna träd. Där satt vi i värmen med var sitt glas som vi långsamt lyfte mot varandra. Inte för att fira något stort utan för något betydligt mer sällsynt. Att just denna kväll få vara exakt där jag vill vara, med dig min fina Pierre. Tack för att jag fick uppleva den här 34-åringen med dig.
Massor med kärlek och goda energier till er alla & tack för att du tog dig tid att läsa.
0