MENY
Det är något alldeles speciellt med att få gå iväg och yoga. Då tänker jag inte bara själva träningen som man utför i de olika positionerna, det är så mycket mer. När jag går upp på morgonen får jag en yoga-feeling bara av att packa ner mina yogakläder
i ryggsäcken och sedan ligger den känslan där och sprider goda energier hela dagen. När jag kommer till yogastudion går min puls ner direkt, jag blir lugn och lycklig bara av att vara i den lokalen. Det är lite dämpad belysning, lite värmeljus och
det doftar gott från kannan med ingerfärste.
Jag har försökt att göra ingerfärste hemma och skapa samma lugnande och pulsdämpande miljö, men det fungerar inte. Det är som alla tingen hemma pratar med en och vill ha uppmärksamhet. Tvätten vill bli tvättad, breven vill bli uppsträttade och så
håller det på oavsett hur mycket ingerfärste och mysljus jag tänder.
Cresendot i yogastudion är när jag har rullat ut min matta och får ligga i lugn och ro under det svaga skenet från rislamporna. Då går pulsen ner ytterligare.
Jag har inte provat med att hänga upp tjugotvå rislampor i taket hemma för att få en ännu mer lugnande atmosfär i lägenheten. Det kanske är rislamporna det hänger på.
Jag tycker om att utmana mig själv och det försöker jag även göra inom yogan.
Min största utmaning har jag redan besegrat och det var att bara gå på ett yogapass och klara av att genomföra det utan att få gap och skrik-sjukan. Jag hade en inre bild, eller vi kan säga att det var mer en tvångstanke. Jag kände skräck för
att sitta stilla och andas i grupp, jag vet inte vad det var men jag fick panik av själva tanken. Jag var väl medveten om att jag hade en inre demon att besegra, yoga handlar väldigt mycket om just det att andas i grupp. Jag hade rekat studion
här i Sjöstaden, varit inne och pratat med personalen flera gånger så vi var väl förberedda jag och min bästkompis Karin när vi premiär-yogade vårt första Hatha-pass för cirka tre år sedan.
Det gick hur bra som helst, jag tänkte aldrig ens tanken om gap och skriksjukan när jag kom in i studion och vilade på min matta under risbollarnas sken. På den vägen är det.
En dag frågade Leo på vår Costa rica "Whats App" om någon vill följa med på Bikramyoga, jag har varit på väg att testa tidigare men det har inte blivit av. Jag visste så mycket att man yogar i värme och det låter ju bra. Dagen innan kikade jag
lite mer och då framkom den här informationen när jag läste några inägg på nätet:
För mig kändes det här ungefär som att yoga på Costa rica där det var ca 36 grader varmt, inga konstigheter, helt min melodi. För säkerhets skull tittade jag också på City, (Hötorget) Bikramyogans hemsida för att få en känsla av vilka positioner
man arbetar med.
Typ såhär, det kändes toppen, mina och Leos absoluta starkaste positoner, hur svårt kan det vara?
Jag tänkte inte så mycket på vad vi skulle kämpa oss igenom innan vi gick in i bastu-yogan, vi hade fullt upp med Pura-vida och massor med skratt.
Så öppnades dörren och vi gick in i ett 40 grader varmt rum, alla rullade ut sina mattor och ovanpå mattorna rullade vi ut våra handdukar så att vi inte skulle slira runt som tvålar när vår svetten regnade ner på den hala mattan, precis
så var det. Dörren slogs igen och så körde vi ett tufft träningspass under 90 minuter i 40 graders värme. Låter märkligt, men det var väldigt skönt och häftigt. Kroppen blir betydligt mjukare och rörligare i värmen.
Varje lördag som vi har möjlighet firar jag och Tomas bröllopsdag eftersom vi gifte oss en lördag. Det är ett sätt att få till guldkanten på tillvaron, att skämma bort varandra och njuta en stund att det är vi, att vi har varanda och att
vi har det bra.
Kärleken kan vi aldrig fira för ofta - Hälsningar från Mahtma Marie!
1