En räkmacka är aldrig fel

Jag är inte en mordbrännare, busigt minne från Liseberg för 50 år sedan & ett exklusivt erbjudande från en av mina favorit smyckesdesigner!
2002 arbetade jag med en fantastisk produktion "Pepparrotslandet". En långfilm som Magnus "Mankan" Nilsson skrivit manus till. Filmen utspelar sig bland annat i ett stort hus i Sorunda som jag rekade fram. En dag kom Nynäshamnsposten på besök och den redigeraren som satte första sidan tänkte nog lite tokigt när rubriken sattes om mordbrännaren. För det är inte jag, jag är bara en enkel inspelningsledare som satte Sorunda på filmkartan.
 
 
 
Det var en trivsam produktion med ett härligt team och fantastiska skådespelare. Bland annat var det en stor ära att få arbeta med skådespelerskan Ingrid Luterkort som då var 92 år. Ingrid utbildade sig vid Dramatens elevskola 1932 - 1934 och var klasskamrat med bland andra Ingrid Bergman, Gunnar Björnstrand och Signe Hasso. Under inspelningen bjöd hon på många fina och intressanta historier från sina 68 år som skådespelerska. Hon var alltid glad, väldigt social och tyckte om att ha människor omkring sig så hennes val att bo i kollektiv föll sig naturligt. Hon var noga med att hålla sig i form och göra sin gymnastik, då menar jag gymnastik. En kväll kom jag till hennes hotellrum för att lämna något hon bett mig handla, minns inte vad. När hon öppnade dörren konstaterade hon glatt att jag kom precis mitt i hennes kvällsgymnastikpass men att hon strax var klar. Så sparkade hon ena benet högt upp i luften och klappade med händerna under låret, höger och vänster ben några gånger. Jag tappade hakan och var orolig att det skulle gå illa, men hon försäkrade att den här övningen hade hon full koll på.

 
Den bästa repliken i filmen har Göran Ragnarstam som med sin något släpiga, allvarliga och alltid så närvarande röst säger någonting i stil med: "Det kom ut en clown på scenen som sa gorgonzola".
 
I augusti 1974 började jag första klass och en av mina första vänner som jag lärde känna då heter Lisa. Vi hade mycket roligt tillsammans. En av våra favoritsysselsättningar var att själva ta oss till Liseberg och åka berg & dalbanor. Det fanns en som hette Super 8 och en i trä som ryckte och knyckte så man fick whiplash skador och blåmärken på kroppen. Jättekul tyckte vi och skrattade så att vi tjöt. Våra veckopengar räckte förstås inte till den här sortens äventyr, men Lisas mamma fick generösa mängder med åkbiljetter som vi glatt satte sprätt på utan någon förälders kännedom.
 
 
Till hösten är det 50 år sedan det här roliga minnet förevigades. När jag tänker efter har jag varit rätt bra på att göra roliga saker i livet.

Jag har två absoluta favorit smyckesdesigner, det är Efva Attling och Molly Ekebrunn. Som jag berättat tidigare har jag fått den stora äran att få bära ett av Mollys smycken och det är få förunnat. Hon säljer nämligen inte till vem som helst till skillnad från Efva Attling som praktiskt taget säljer till kreti och pleti. Innan jag flög tillbaka till Teneriffa fick jag ett meddelande om att jag får möjlighet att beställa fler armband i andra färger om jag skulle känna mig mer grön eller gul någon dag. När jag kommer hem ska jag beställa armband i så många färger som smyckesdesignern kan leverera. Efva Attling i all ära, silver, guld och diamanter i all ära men det är smycken som vem som helst kan bära. Mollys Ekebrunns smycken är unika och de armband jag bär finns det bara ett unikt exemplar av som dessutom skimrar i vacker blå nyans.
 
 
 
Fina Molly, du är så begåvad och jag ser fram emot att komma hem och få göra ytterligare en beställning.
 
Med det avrundar jag dagens inlägg.
Massor med kärlek och goda energier till er alla och tack för att du tog dig tid att läsa.