En räkmacka är aldrig fel

Puss & kram från kontoret på Teneriffa, samtala och samtiga, finns det morotsben och två artister blev världsstjärnor med en låt Pernilla Wahlgren tackade nej till.
Förra veckans inlägg uteblev tyvärr då jag tog ett oplanerat blogglov helt emot min egen vilja. Det var självaste bloggministeriet som uppmanade mig å det tuffaste att ta ledigt en vecka från bloggen. Min plan var att skriva på måndagen vilket jag gör ibland, men troligtvis har jag blivit utsatt får någon giftig gas eller kanske hypnotiserad i sömnen för på måndagen var tanken om bloggen som bortblåst. Väldigt obehagligt detta, men jag är lycklig att jag tog mig igenom det här levande och idag sitter jag äntligen här igen och får skriva. Några har hört av sig och varit oroliga att något hänt mig, men jag kan meddela att allt är toppen, veckan på kontoret här på Teneriffa har varit helt förträfflig. Jag är glad, stark och lycklig, allt är precis som det ska vara. Perfekt med andra ord.
 
 
Det finns många fantastiska personer som sprider mycket kärlek och visdom runt omkring sig, en av dem är Thomas Di Leva. För någon vecka sedan kom jag att tänka på honom då han sommarpratade 1997 och mitt under programmet blev det tyst och han valde att bara sitta och andas en stund. Han kände att det samtalas för mycket och samtigs för lite i vårt samhälle, jag tycker det är klokt. Om jag minns rätt var det en cd-skiva som hakade upp sig och jag minns hur förvirrad jag blev när jag helt plötsligt bara hörde någons andetag. Jag trodde först att det var något fel på frekvensen och började skruva på den lilla ratten som satt på ena sidan av radion. Det låter som stenåldern, men det är bara 24 år år sedan. Nyligen delade Thomas med sig av denna visdom som jag känner att det ligger väldigt mycket i.
 
 
Varje morgon startar jag dagen med te och en morot som jag skär i stavar. Det låter kanske märkligt men det är en kanonstart, prova gärna, jag lovar att din kropp blir jätteglad. I morse inträffade dock något oväntat när jag åt mina morotsstavar. Helt plötsligt var det något som stack och gjorde ont i munnen, som en nål. Jag lyckades pilla ut föremålet och det visade sig vara ett ben, ett morotsben.
 
 
Inte så stort men helt livsfarligt, jag hade inte en aning om att det finns morotsben. Jag pratade med Tomas om det här och han är lika chockad och ovetandes som jag om detta faktum.
 
Många frågar mig om jag inte saknar något när jag bor på Teneriffa och det är ju såklart att jag gör.
Jag saknar mina söner, min pappa och alla nära kära som jag har förmånen att få ha i mitt liv. Jag pratar rätt ofta med mina söner men nu var det alldeles för länge sedan vi sågs och igår slog vi till på ett Zoom möte så vi fick umgås en stund. Det var helt underbart, vilken lycka! Jag tänkte att om jag får se dem en stund så stillar sig nog längtan, men det blev tvärtom. Nu längtar jag ännu mer och det hade jag int riktigt räknat med.
 
 
Nu ska jag berätta en intressant historia som säkert flera av av er hört, men den är värd att berättas igen. En kväll i mitten av 80-talet sprang Per Gessle på en kille från skivbolaget Alpha records på Café Opera och han viskade i Pers öra att de hade i hemlighet signat Pernilla Wahlgren och han undrade om Per kunde skriva hennes första singel. Han blev förstås jättesmickrad och skrev låten "Svarta glas" som han skickade men hörde aldrig något sedan. En dag hörde chefen på EMI av sig och sa att den där låten är ju riktigt bra, kan inte du och Marie Fredriksson spela in den med engelsk text? 
Per fick ringa Alpha records och höra hur det gått med låten och han fick reda på att Pernilla hade inte riktigt gillat den och därför hade hon inte spelat in den. Däremot hade någon annan artist spelat in låten, de fick dra tillbaka den inspelningen och det var i sista sekunden. 
Per och Marie spelade in låten och det blev Roxettes första singel "Never ending love". 
Marie var tveksam till Roxette, hon var orolig om det skulle gå ihop med hennes solokärriär som hade tagit fart på riktigt. Därför blev omslaget på singeln ett tecknat foto så smällen inte skulle bli så hård för Marie om det inte skulle fungera med Roxette. 
 
 
Man kan sammanfatta det såhär, Roxette som gjorde Per Gessle och Marie Fredriksson till världsstjärnor lanserades med en gammal Pernilla Wahlgren låt som hon inte ens velat spela in, singeln var utan omslagsbild och gruppnamnet begagnat, för när Gyllene tider försökte slå i USA var det just med namnet Roxette. Vilket otippat framgångskoncept.
 
Nu undrar ni säkert hur det gick för Pernilla Wahlgren, och det vet vi alla att det har gått hur bra som helst. Hennes första singel blev låten "Nu har det Tänt" som hon skrev tillsammans med Lasse Andersson. Refrängen går någonting såhär: "Du har tänt en eld i mig och nu brinner jag för dig".
 
 
En del frågar sig nog om hon inte ångrar sig för att hon inte valde Per Gessles låt, men det är jag helt övertygad om att hon inte gör. Jag tänker att låtar är ungefär som kläder, alla passar inte i allt. En del passar i rutigt, andra i randigt, en del i långa kjolar, andra i korta kjolar, någon passar i lång arm och någon annan med kort arm, en del passar i hatt och en del ser inte kloka ut i hatt, vi är helt enkelt olika. Precis så tänker jag att det kan fungera med låtar, alla låtar passar inte alla. Så enkelt är det tänker jag.
 
Nu ska jag runda av för idag, mycket kärlek och goda energier till Er alla och tack för att du tog dig tid att läsa.