MENY
26 maj 2019
Den 8 april satte jag klorna i ett nytt projekt som jag längtat efter och drömt om att få sätta på fötter. Jag startade upp med självsäkerhet, lycka och ett öppet sinne och kände en obeskrivligt stark och positiv energi att äntligen få skapa ett mästerverk. Allt eftersom projektet tog form stötte jag på utmaningar som gjorde mig galen av frustration och då får man verkligen ta sig själv i kragen och hitta allt positivt i att tappa förståndet för en liten stund. Jag jämförde mig med storheter som Albert Einstein, Oscar Wilde, demonregissören Ingvar, nej förlåt jag menar förstås Ingmar Bergman. De är alla kända för att under perioder i sina liv haft vissa egenheter som gjort att omgivningen uppfattat dem som galna, tappat förståndet en smula helt enkelt. Jag förstår precis, det är nödvändigt när man ska skapa ett mästerverk, ur galenskapens källa föds kreativitet och genigaliska lösningar och idéer!
(Albert Einstein plockade fimpar på gatan som han rökte efter det att hans läkare förbjudit honom att röka pipa, Oscar Wilde gick ut på promenad med en hummer i ett snöre, Ingemar Bergman behöver jag väl inte säga så mycket om, det har han gjort själv så bra och hur min galenskap yttrat sig ser ni här på bilden nedanför).
Nu har jag fått uppleva att vara geni och skapa ett mästerverk ur galenskapens starka krafter.
Jag förstår att ni är nyfikna på mitt mästerverk, jag kommer att presentera det i ett eget inlägg, men för att stilla er nyfikenhet kan jag berätta att det handlar om att bygga en digital utbildningsplattform. Men det är mycket mer än så, det är en Akademi och ett sätt att höja en status på en fantastisk yrkesroll som har fått oförtjänat lite uppmärksamhet genom åren, nämligen begravningsrådgivare.
I veckan fick jag tillbringa 24 timmar med en blodtrycksmätare runt armen. Det har visat sig att mitt blodtryck är något högt och för att utreda hur det ligger till med den saken har jag fått ha en mätare på mig under ett dygn. Inte så bra för mig. Jag tycker det är obehagligt att ta blodtrycket, de sista sekunderna innan luften pyser ut ur kudden tror jag ibland att jag skall dö. Det gör jag inte förstås men det känns ändå så ibland. När jag satt hos sköterskan Agnes blev jag varse om att apparaten kommer ta blodtrycket tre gånger i timman, armen måste vara helt stilla, minsta lilla jag rör mig eller spänner armen kommer apparaten pumpa upp hårdare och hårdare...... Vi provar och när sköterskan troklat runt sladden till maskinen under tröjan och bh:n, spänt en dosa som hänger på höften förstår jag att det här på riktigt. Så börjar den pumpa och pumpa, pyser, burrar och låter, det gör ont runt armen och jag tappar känseln i fingertopparna och framför mig spelas en film upp med en boaorm som ska döda mig. Trycka ur all luft, täppa till alla blodkärl och sedan är det slut. Agnes säger till mig att inte spänna armen, det stör mätningen och då pumpar den bara hårdare. Jag frågar henne om jag förstod rätt, tre gånger per timma under ett dygn, hon bekräftar att jag uppfattat rätt.
Innan jag gick frågade Agnes om det var något jag funderade över. Jag vill fråga om någon blivit dödad av en blodtrycksmaskin. Men det vågar jag inte, så istället säger jag att det känns obehagligt och att jag är rädd att maskinen ska fastna i uppblåst läge och knipsa av armen. Då ler hon och försöker lugna mig att det har aldrig hänt. Jag blir inte så lugn, det vore typiskt om jag blir den första patienten som blir stumpad av en blodtrycksmaskin.
Allt gick bra och nu väntar jag på kallelse till läkaren och se resultatet.
Den här veckan bjöd på en torsdagssemester. Tomas var ute på ett event till Sandhamn, tillsammans med 12 andra båtar och 150 deltagare som körde race. De skulle fortsätta nästa dag med start från Waxholm, vilket gav oss möjlighet till en torsdagskvällssemester i Waxholm.
Jag körde dubbellyx den här dagen, körde bil till arbetet så jag kunde ta mig smidigt till Waxholm efter arbetsdagens slut. Underbar känsla när Tomas glider in med Operah i Waxholm, solen skiner och vi får mysa i sittbrunnen en stund innan vi avnjuter middag på Hamnkrogen. Vi somnar tidigit och går upp tidigt, arbetet kallar men oj så mycket roligare och skönare livet känns när man fått en torsdagskvällssemester på Operah i Waxholm.
En underbar liten kärleksgåva från Tomas när han klippte gräset igår. Gullviva säger många, men faktum är att den här ljuvliga lilla blomman heter också Jungfru Marie nycklar. Det är en så vacker liten blomma, den är fridlyst i Skåne, Halland och Örebro län. Men här får man plocka den men absolut inte gräva upp eller rycka upp med rötterna.
Jag njuter av att få sen den gula lilla klockan med vissa detaljer som påminner lite om liljekonvaljen.
Att se det lilla i det stora och det stora i det lilla, det är vad livet handlar om.
Mycket kärlek och goda energier till Er alla och tack för att du tog dig tid att läsa!
0