MENY
14 juli 2022
I torsdags åkte jag ner till Göteborg för att hälsa på pappa Willy. Den här gången bestämde jag mig för att ta en tur till den vackra sommarstaden Varberg där min syster Mona och tre av hennes barn bor med sina familjer. Efter att ha pysslat om pappa ett par dagar tog jag tåget och semesterkänslorna släppte loss och fyllde hela kroppen med pirr och lycka.
Vi började med en utsökt lunch på Varbergs Stadshotell, en ljummen sallad med nyrökt lax. Genom fönstret kunde vi se kommersen på torget där lördagsfirande människor shoppade sig sönder och samman.
Turen gick sedan vidare till Hotell Gästis där jag inte varit tidigare. Där sa det pang, kärlek vid första ögonkastet, jag älskar det här hotellet. Gästis är ett av de få Västkusthotell som omnämns i Lonely Planets Sverigeguide. Hotellet utmärker sig bland annat för sin kuriösa inredning med bland annat byster av socialismens pionjärer och det går inte att se sig mätt på allt spännande. Det finns också 15.000 antikvariska böcker utspridda i bokhyllor över hela hotellet som är fria att tas med hem.
För den som är sugen på Spa går det bra att besöka det fantastiska Leninbadet i mörkblå mosaik och naturligtvis dekorerat med en Leninbyst.
Det är självklart att ett så här speciellt hotell ägs av en väldigt speciell person, nämligen entreprenören, mångmiljonären och tillika kommunisten Lasse Diding.
Han har många spännande projekt på gång, bland annat har han försökt få döpa om Varbergs fotbollsarena från Påskbergsvallen till Leninstadion men det blev dessvärre nej på det.
Han har också medverkat i den svenska realityserien Svenska miljonärer och där drev han frågan om att döpa om Engelska parken i Varberg till Leninparken. Vill du veta mer om den här spännande personen kan du läsa journalisten Per Nygrens biografi med titeln Lasse & Lenin: en bok om Lasse Widings liv som hotellägare, kommunist, alkoholist, samlare, miljonär, provokatör, boknörd, Varbergsbo, frankofil, Kubafrälst, resticka och klosterägare. Ett smakprov av Lasse i boken:
"Hotell Havanna var min sista fyllegrej. Jag köpte huset 2006 som en bra-att-ha-grej. Samma år slutade jag dricka sprit. Fem gånger." Den här boken får man inte missa att läsa, garanterat underhållning på hög nivå.
I den här ljuvliga miljön kan man sitta en stund med sin fina syster och njuta av ett svalt glas vitt vin. Hotell Gästis, lägg det hotellet på minnet för den här upplevelsen är något utöver både det vanliga och ovanliga. Jag är förälskad och det här hotellet har fått en stor plats i mitt hjärta. Hotell Gästis - I love you!
Vi avslutade vår bar & restaurangtur på Fästningsterrassen där vi satt och njöt av havet.
Söndagen bjöd på en lekparksfika med två av mina systerdöttrar Angelica och Alexandra. Vi åt Dajmglass-strutar och jordgubbar i solen.
Här är goingarna, Sally eller Prada som vi också kallar henne då hon har en bror som heter Loui (Viutton) Tyra, Ilse, Alexandra som har störtsköna Otto i famnen. David, Alexandras sambo och pappa till Tyra, Ilse och Otto var också med, man behöver alla tänkbara resurser när man tar med Otto till en lekpark. Eller det behövs extra resurser var man än befinner sig med Otto om jag förstått det hela rätt.
Otto är ett energipaket utan dess like, han har konstant myror i brallorna och kan inte sitta stilla längre än 3 minuter. Han har världens bästa humör och skrattar hela tiden. Slår han sig kan det komma en gråt på ca 45 sekunder, sedan är det skratt igen.
På eftermiddagen åkte vi tillbaka till pappa Willy som kom med ett önskemål om att åka till kyrkogården och göra fint på mammas grav. Vi gjorde en plan för det och jag ska villigt erkänna att jag kände en viss oro att ta ut pappa. Han kan i princip inte gå, fast det tycker inte han, i hans värld går han som vanligt fast kanske något långsammare. Ska sanningen fram så går han steg på 5 centimeter som han hasar sig fram, han kan inte riktigt lyfta fötterna och det är just det som gör att jag får ont i magen när vi ska få upp och ner honom för trapporna. Tack och lov var Monas äldsta dotter Johanna med, det var ett stort stöd.
Här har vi lyckats med etapp 1, få ner pappa Willy för trappan och ut till bilen. Han var väldigt bestämd med att han kunde gå själv i trappan, men det gick jag inte med på utan höll hårt i honom.
På kyrkogården insåg han att han inte orkade gå bort till graven utan valde att sitta på en bänk och softa medan vi fixade till graven som verkligen var i behov av kärlek. Förlåt mamma, men nu är du nog nöjd med Lavendel, murgröna, rosor och stenar med kärleksfulla ord.
Varje gång jag gick till soptunnan och slängde ogräs och annat skräp hörde jag pappa hojta om vi inte var färdiga snart. Det var vi till slut och graven blev jättefin, nu är mamma nöjd.
Det blev kaffe och bullar på kyrkogården och när vi satt där & fikade slog det mig att jag inte tagit ut pappa på något äventyr sedan 7 november 2020 då vi besökte han frisör Samira. I mars 2021 trillade han så illa att han bröt höften och efter det har jag inte vågat ta ut honom, man behöver förstärkning, gärna en Johanna som är van vid den här typen av situationer.
Väl hemma väntade sill-lunch i bästa midsommaranda. Pappa hade fått hem löksill till sin midsommarlunch, något som är helt oförlåtligt. Han kan i sitt liv inte förstå vilken jävla idiot som skickat hem löksill till honom när ALLA vet att på midsommar äter man Matjesill.
Denna gudomliga sill-lunch förgylldes ytterligare med att en av mina bästa vänner Fia kom och gjorde oss sällskap. Det har varit sköna dagar i Göteborg och nu är jag hemma i Stockholm igen. Jag känner mig nöjd med starten på semestern, hur bra kan man ha det egentligen? Ja, inte vet jag men det här duger bra för mig.
Innan jag avslutar ska jag dela med mig av en totalt livsfarlig sport som för mig var helt okänd fram tills igår. Hästdykning, ni hör själva att det inte kan vara helt ofarligt att dyka med sin häst från ett tio meter högt hopptorn.
Fram till 70-talet var detta en populär sport som numera är förbjuden tack och lov. Hästdykningen var en av de största turistattraktionerna i Atlantic city och sporten gav mycket berömmelse till dem som utövade den då man behövde vara extremt modig för att ägna sig åt den.
Annette French var en kvinna som tävlade i hästdykning under åren 1928 - 1935 och hon dök 2-6 gånger per dag berättade hon för New York Times 2008. "Vi var stjärnorna på Broadway".
Med det avrundar jag mitt inlägg och tackar dig för att du tog dig tid att läsa.
Massor med kärlek och goda energier till Er alla!
0