En räkmacka är aldrig fel

Besök på lokalt postkontor kan vara ett äventyr, vad gör min son i gruvan och lycka när man får en regnbågig känlsa av sin absoluta favorit-smyckesdesigner.

Varje dag bjuder på nya spännande utmaningar på den här ön, det är både roligt och lärorikt.
För ett par veckor sedan behövde jag skicka in ett livsviktigt dokument till en svensk myndighet. Just det här dokumentet behövde jag skriva på och skicka med ”vanlig post” som damen på myndigheten uttryckte sig. Jag svarade då att det är 2024 och att posta ett brev via en brevlåda känns mer som att skicka med ovanlig post. Damen förklarade att hon inte hade befogenheter att uttala sig om myndighetens rutiner.
Min underbara syster hjälpte mig att först och främst hitta blanketten på myndighetens hemsida, det var inte helt okomplicerat. Därefter fick jag hjälp av min granne, Fantasic Rob att skriva ut dokumentet. Eller rättare sagt dokumenten. Jag bad Rob skriva ut 2 exemplar så jag kunde skicka ett ex till min syster om nu brevet inte skulle komma fram till myndigheten. Det kändes bra att hon förhoppningsvis har ett exemplar som hon kan skicka inrikes om nu inte mitt dokument från Teneriffa skulle komma fram. Postgången i Spanien är inte helt tillförlitlig, förra året skickade min äldsta son Oskar och hans sambo Jessie julkort hit som postades i december och kom fram i mars.
Rob förklarade vart vårt lokala postkontor ligger och berättade att det kan vara trixit med öppettiderna. Kvinnan som driver postkontoret delar även ut all post och hanterar paket och dylikt. Är det mycket post att dela ut kan det hända att hon inte har tid att ha öppet postkontoret. Hon försöker ha öppet vardagar 08.30 – 10.30.

 
Nästa dag var den stora åka-till-postkontoret-dagen och det var väldigt laddat för mig. Som jag skrev handlar det här om att få skicka iväg ett livsviktigt dokument, ett uppdrag som inte får misslyckas. Den här förmiddagen hade jag två möten med en pause på 1 timme och 15 minuter emellan, jag borde hinna till posten om jag tar en taxi. Jag ringde taxin men kunde inte komma fram, sprang upp till taxistationen och där var det tomt på bilar & dessutom en lång kö. Detta har aldrig hänt under mina fem år här. Tack och lov kom det en buss efter ett par minuter och jag andades något lugnare ombord på bussen till Los Abrigos. Posten låg exakt där Fantastic Rob hade beskrivit och postkvinnan vara på plats. Jag gick fram till luckan och lämnade mina brev, hon vägde dem och sa att det kostar 8 euro. Jag betalade och sedan såg jag hur hon kastade breven bakom ryggen så de hamnade i en låda på golvet. Jag kände oro och frågade om jag kunde få ett kvitto, det kunde jag inte. Då bad jag henne sätta på frimärkena på breven så att jag vet att de kommer iväg, hon svarade med ett stort leende att frankera brev gör hon bara när kundluckan är stängd. Jag tackade henne för hjälpen fast med en känsla av att jag troligtvis inte fått någon hjälp. Brevet till myndigheten kom inte fram, det gjorde dock brevet till min syster och allt kommer att lösa sig.
 
Lokala postkontoret i Los Abrigos, ett äventyr att minnas.
 
En dag fick jag en bild av min yngsta son Alec där han fotat sig själv i ett mörkt utrymme med hjälm på huvudet och en text där det stod: Live från Gruvan.
 
 

Jag undrade förstås vad i hela fridens namn gör min son i en gruva. Han utbildar sig till grafisk designer på Forsbergs så hur han hamnat i gruvan kändes oklart. För att stilla min nyfikenhet tittade jag in på Alecs lärares Linkedin och där fann jag svaret. Där berättade han att de besökt Epiroc i Sickla och att de fick chansen att utforska deras gruva. Anledningen till besöket är att de leder ett dynamiskt identitetsprojekt där studenterna på Forsbergs ska ta fram en ny visuell identitet för Epiroc och presentera hur den kan appliceras på deras innovativa produktlinje. Alec i gruvan – jag är så stolt över dig!

 

Häromdagen fick jag ett sms som fick mitt hjärta att slå volter. Min absoluta favorit-smyckesdesigner Molly som jag är gammelmonster till, (när hon var liten kunde hon inte säga gammelmoster så det blev gammelmonster), har gjort en hel kollektion av armband i regnbågens alla färger. Produktionen heter En regnbågig kensla till Gammelmonster.

 

Nu längtar jag hem till mina nya fina armband och jag är så tacksam att just jag får vara gammelmonster till Molly som är en mycket begåvad konstnär och smyckesdesigner.

 

Massor med kärlek och goda energier till er alla och tack för att du tog dig tid att läsa.