frusandstrom.blogg.se - Grillkväll med nya vänner, miljövänliga ätbara tallrikar och jag konfronterar en rädsla jag burit på i tio år!

Det finns många helt underbara sätt att starta dagen på. Ett av dem är att få stå på en balkong vid Atlanten tidigt en morgon och få andas några djupa andetag till ljudet av vågorna och tänka några vackra tankar som jag kan bära med mig under dagen.

Ett annat av mina favoritsätt att starta dagen är att ta en tidig springtur och då får man verkligen gå upp tidigt, helst före solen eller som min älskade mormor alltid sa: "Innan f-n har fått tofflorna på sig".

Den här resan har gått i de tidiga morgnarnas tecken och då har jag också hunnit med en stunds vila på min rosa yoga-matta. En liten stund bortom alla ord, dit viljan inte kan ta dig, bara ditt avslappnade sinne.

Livet är inte bara att fundera ut på vilket underbart sätt man ska starta dagen och sedan njuta fullt ut i allt vad det innebär. Livet är så mycket mer, så mycket mer underbart som till exempel att få träffa och lära känna nya vänner. För er som inte följt med så blev Tomas kontaktad för drygt ett år sedan av en tjej som driver en seglarskola här på Teneriffa med sin pappa, hon undrade om Tomas var intresserad av ett samarbete. I november åkte vi ner och träffade Kinga och Matteo som har Amarilla Sailing Club och vips så var Sailstar etablerad även på Teneriffa. En kväll bjöd Matteo och hans fru över oss på barbeque, vi satt vid havet och grillade skaldjur och tonfisk medan solen gick ner och som alltid när man har trevligt gick tiden alldeles för fort.

Tänk vad livet kan bjuda oss på när vi vågar öppna en ny dörr!

Jag tänker ofta på hur jag ska kunna dra mitt strå till stacken nu när vår planet är så illa däran på grund av vårt välbefinnande. Min älskade syster Mona är en förebild, hon är kökschef på en förskola där hon driver all matlagning till vår planets fördel, hon involverar all personal och alla små barn, tillsammans har de tagit sig den rättmätiga titeln: Planetskötare. Det här har min syster gjort så bra så hon har fått priser som Guldkossan och faktiskt alla priser du kan få inom planetskötar-området.

Jag kommer presentera henne närmare i ett eget inlägg, inom en snar framtid kommer hon att vara en av Sveriges mest efterfrågade föreläsare, hon är verkligen ett geni. Hur som helst, varje gång jag äter något som går i hållbarhetens tecken tänker jag på min syster och en dag när vi åt lunch kände jag hur min miljöstjärna gnistrade till. Våra sallader serverades i vackra ätbara tallrikar, eller snarare skålar som var gjorda av friterade tortillabröd, gudomligt gott. Jag berättade detta för Mona och hon gick igång direkt, hon älskar att servera mat på sådant man kan äta, stora salladsblad till exempel och numera kommer de här skålarna att bli en av hennes favoriter.

Nu kanske någon tycker att detta inte är mycket att skryta med för att göra miljön bättre, men då vill jag bara påminna er om något klokt som Malin Berghagen skriver på sin blogg, nämligen; "Bättre att göra någonting än ingenting".

Förra veckan var det alla Hjärtans dag och då är det så fint att få läsa alla inlägg på olika sociala medier och se hur kärleksförklaringarna haglar i form av romantiska middagar, stora fång med röda rosor, spa-mys med bubbel och allt möjligt härligt. På Teneriffa lämnade romantiska par meddelande till varandra längst med stranden, det här meddelandet fastnade jag lite extra för.

Faith, så fint och viktigt ord, hur ska vi kunna skapa och underhålla kärleken om vi inte har tron?

Keep the faith.

Vi gick inte riktigt in för det här med alla Hjärtans dag, men vi känner såhär - det är alla Hjärtans dag alla dagar.

I tio års tid har jag försökt att mobilisera mina inre styrkor för att övervinna min rädsla, nej jag menar skräck för att gå till blodbussen och lämna blod. Men jag har slingrat mig, hittat bortförklaringar och gjort allt för att komma undan. Jag skäms. Flera närstående har fått blod och det har förlängt deras liv väsentligt. Jag är frisk och stark så det är väl inte mer än rätt att jag delar med mig. Men nej, det har inte skett för jag är nämligen rädd för nålar och för blod, då går det inte. Eller? När jag fyllde 50 bestämde jag mig att under det här året ska jag genomföra det, jag ska bli blodgivare. Idag hände det, min jobbfruga Maria som är blodgivare sedan tidigare följde med och var ett stort stöd, hon tog den här bilden på mig och när hon skickade den till mig skrev hon: "Min modiga jobbfruga".

OBS! Mörk klädsel så blodstänket inte ska synas samt matchande nagelack!

Nu var det inte helt lätt att få till det här, jag talade om att jag var livrädd och då kom en blodbusspersonal och sa att då behöver jag inte, det här är en donation och det är helt frivilligt. Jag fick höja rösten, det har ju tagit mig tio år att ta mig hit HALLÅ!!! Två gånger fick jag nästan skrika: Men jag vill ju lämna blod! Då gick det, när jag bet ifrån.

Sköterskan tog sju rör med blod som nu ska in på test innan jag får skänka blod på riktigt, så nu är det bara att vänta tills det plingar till i mobilen och jag kan sätta igång. Jag är väldigt stolt att jag till slut vågade även om det tog tio år och så skäms jag när jag tänker på hur mycket blod jag hade kunnat ge under alla de åren. Jag har haft tiden, men det har inte alla, men nu har jag gjort någonting och det är mycket bättre än ingenting. Over and out.

En räkmacka är aldrig fel