MENY
De här tio dagarna har gått så ruskigt fort. Det känns som igår jag satt hemma och var både pirrig och lite rädd inför resan, jag gick igenom alla skräcksenarier och funderade också igenom noggrant om det inte var bäst att stanna kvar hemma.
Nu sitter jag på ett hotellrum i San José och funderar noggrant igenom om jag verkligen ska åka hem.
Jag tittar igenom några av mina bilder och känner så tydligt att allt det här bär jag med mig hem och det kommer alltid finnas i mitt hjärta. Bäst av allt är att det störtsköna gänget som jag delade den här resan med - vi kommer snart att ses igen. Men
det finns några praktiska detaljer jag inte riktigt har fått klart för mig ännu, vem ska hjälpa mig nu när jag ska stå på händer, vill gå ner i brygga eller ställa mig i någon annan knepig position som vi fick lära oss, och vem ska göra roliga koreografier
jag kan dansa till? Oklart.
Leo och Nadia
Nadia och Sofia
En morgon när jag och Malin J promenerade på stranden på väg mot ett träningspass med Tess, fick vi sällskap av tre jättefina hundar. De hänger bara på liksom, busar runt och vill bli gosade med och rätt var det är drar de vidare på nya upptåg. De
är sin egna bossar. Alla hundar är välvårdade men de lever sina egna liv och gör precis som de vill. Pura vida.
Det här gäller även hästar, har vid två tillfällen träffat hästar som är ute på sin egna walk abouts. Första gången var på den lokala bygatan där affärer och restauragerna ligger. En häst åt lite gräs vid kanten och knallade sedan upp en bit på
en uteservering, ungefär som Pippis häst Lilla gubben som bor i Villa Villekulla med henne. Häromdagen kom de och hälsade på där vi yogade, vilken frihetskänsla. Pura vida.
När vi ändå är inne på det här med djur kan jag berätta att allt har gått bra. Jag har klarat mig från alla dödligt giftiga ormar som ringlar och flyger mellan träden. Den illgröna pisksnärtssnoken har hållt sig undan tack och lov. Nadia har varit
på nattlig vandringssafari och fått sett både giftgrodor och gröna pisksnärtssnokar. Man får alltså ge sig ut i djungeln och söka upp dem, tack och lov att de håller sig där.
Har fått bära ut en och annan spindel från mitt rum varje kväll innan jag ska sova, men spindlar är inga problem för mig och de här spindlarna var troligtvis helt ofarliga. Ödlorna däremot är lite större och tar sig sina friheter och vandrar fram
lite hur som helst där man minst anar det. En dag åt vi lunch på Banan Beach och då utbröt den stora ödelskräcken ut. En ödla vandrade över min fot och satte sina vassa klor i mig, jag skrek och kände något svalt lång slingra sig över min fot,
det var svansen på ödlan såklart. Men jag tänkte: EN ORM och skrek ännu högre fast jag vet att ormar inte har klor men är det panik så är det. Leo började skrika och trillade av stolen, Malin J mitt emot mig fick upp ödlan på sitt ben och skrek,
Mariette stod på sin stol, alla skrek och ödelskräcken var total. Ödlan hasade sig bort en bit och tittade sig omkring, han måste undrat vad det var för tokiga månniskor.
Under de här tio dagarna har vi njutit av solnedgångarna som är så fantastiskt vackra, vi har haft djupa samtal och vi har skrattat så vi har fått kramp i magen. jag har fått nya vänner för livet, jag har klivit ut ur min comfortzone flera gånger
och jag är ruskigt stolt över mig själv.
Djupa samtal - Vem är jag? Vem vill jag vara? När ställde du den frågan till dig sist?
(Malin J, Malin W, Sofia, Leo, Nadia, Mariette, Martin och Malin B)
Mycket känslor och många tankar har vi delat med varandra. Mäktigt.
(Malin J, Sofia, Leo och Nadia)
Sista kvällen firade vi med en dansuppvisning på stranden, filmen kommer senare när jag har bättre uppkoppling. Lustigt det här med dansen, jag tänkte att det får vi se hur det blir med den, smiter nog undan lite snyggt. Men shit vad kul det
var! Jag är ingen proffsdansare och hoppar fel lite hit och dit, men vem bryr sig när endorfinerna pumpar runt i blodet och man är helt hög på sitt lyckorus!
Coola poolare på stranden vår sista solnedgång, nydansade och lyckliga.
(Malin W, Jonny, Leo, Jag & Nadia. Malin J står längre bort och har ett foto-moment. Sofia har varit hos Shamanen och kom till oss lite senare).
Hej då vackra solen, hej då vackra stranden, hej då vackra Santa Teresa, nu är det här äventyret över men inte slut. Det har bara börjat. Over and out.
0