En räkmacka är aldrig fel

Rosor, kyssar & döden, jag går i mina egna historiska fotspår och det är jobbigt med hudavlagringar i klockan.
Jag är en lyckligt lottad kvinna som fått den stora äran att få ha arbetat som platschef och inspelningsledare på rätt många film & tv-produktioner under årens lopp. Härom kvällen kom en påminnelse från den tiden då TV4 visade Maria Langs "Rosor, kyssar & döden" som jag arbetade med.
 
 
Just det här avnittet har jag några speciella kopplingar till. Huset vi filmade i ägs av Tora Tejes barnbarn, helt otroligt. Ni som inte vet vem Tora Teje var kan jag berätta att hon var en stor dramaten-skådespelerska, hon utbildades på dramatens elevskola mellan 1908-1911. Hon var min morfars stora idol och vi har genom åren haft små kärleksfulla uttryck med koppling till Tora Teje. Min mamma blev helt till sig när jag berättade att vi filmade i Toras före detta sommarhus, jag vet att både mamma och morfar ler uppe i sin himmel.
Jag erkänner, jag älskar mord - ja, det är sant, mord, mord, mord. Observera att jag älskar mord, inte att mörda, det är en stor skillnad. Jag är fascinerad av olösta mordhistorier och ser gärna dokumentärer  och ja, Leif GW är min alldeles egna husgud.
Jag läste min första mordhistoria när jag var 7 år, det var Agatha Christies 10 små negerpojkar, (så får den förmodligen inte heta längre). Min moster var en stor beundrare av Maria Lang och hon inspirerade mig att sluka alla hennes böcker som jag kunde komma över. Ska också tillägga att de första "sagorna" min moster läste för mig var svartvita böcker med historier om Familjen Addams. Jag ville aldrig höra sagor om prinsessor och prinsar, bara häxor gick hem hos mig och Familjen Addams.
 
 
Ljuvliga och kloka Morticia Addams, jag blir alltid lika road när jag ser den här bilden.
Nåväl, tillbaka till Maria Lang och hennes Nora eller Skoga som hon kallar den lilla staden i sina böcker. Jag var i Nora med jämna mellanrum och letade miljöer för våra  inspelningsplatser, Nora är fantastiskt fint och det är helt underbart att få leta miljöer på en ort där de tidigare inte blivit nerlusade av filminspelningar. Alla var väldigt positivt inställda, vilket underlättade mitt arbete enormt. Jag for omkring hela dagarna och rekade, men däremot på kvällarna var det ensamt och öde i Nora, här hittade jag ett inlägg från min facebook daterat 25 oktober 2012.
 
 
Låt er inte skrämmas av det här, Nora är en mysig och väldigt trevlig stad, här på Stadshotellet bor man fint och maten är toppen. 
 
I veckan firade vi den Svenska Nationaldagen och det gjorde jag på en solvarm klippa i sällskap med min son Alec. Vi avslutade dagen med att grilla oxfilé och njuta av den sommarvarma kvällen.
 
 
Säg hej till Alec!
 
Den här helgen har jag varit hos pappa Willy och han håller fortfarande fast vid att glass med chokladsås är mycket godare än hamburgare om någon nu missat det eller bara glömt. Pappa Willy hälsar att han ska anmäla alla banker till finansinspektionen, de får nämligen inte kalla sig för banker eftersom de inte hanterar kontanter längre och då får man inte kalla sig för bank! Så om ni går ut på stan och alla banker är borta, puts väck, så vet ni vem som ligger bakom.
Här i Göteborg har det spö-regnat och blåst kraftigt, höstväder helt enkelt, men det har inte stoppat oss ifrån att besöka baristan i Victoriapassagen, Saluhallen och bakelseinköp på Ahlströms konditori. 
 
 
Den här gången hade baristan redan börjat göra pappa Willys dubbla espresso när jag gick in till disken, de har fått lära sig den hårda vägen att det är ingen idé att låta honom vänta en sekund för länge i onödan. 
Varje lördag besöker pappa även Ahlströms konditori för att köpa en bakelse och här finns det godsaker att välja på vill jag lova! Just den här lördagen valde Willy en prinsess med grön marsipan. Det här anrika konditoriet har inte bara norra Europas godaste bakverk, de har även de mest bedårande unga flickorna som expierar kunderna som till och med får pappa att le.
 
 
Under en stund när regnet gjorde pause bestämde jag mig för att ta en tur i mina egna historiska fotspår för att kunna dela med mig. Det är väldigt intressant att precis när jag tar beslutet att promenera mot några av mina historiska platser tittar jag ner i asfalten som är blöt efter allt regn, men just exakt på den platsen jag stod fanns en torr fläck i form av ett hjärta. Jag tror att de här platserna längtade väldigt mycket efter mitt besök.
 
 
 
Här är en fin damm dit vi gick ibland med pappa för att fånga vattenloppor som våra akvariefiskar älskade. En tänkarbänk är strategiskt placerad så man kan sitta och finurla en stund. Ofta köpte vi en glass i godisaffären på Dr: Fries torg på vägen hem, det var en riktig godisaffär så som de var innan alla självplocksdiskar fanns. Godisbitarna låg snyggt upplagt på små fat och så fick man peka genom en glasruta på de godisarna man ville ha och efter varje bit man valt frågade man alltid: Hur mycket har jag kvar?
 
 
Här gick jag i skolan på lågstadiet efter det att pappa Willy lyft ur mig från den kommunala skolan eftersom rektorn där var en "Pelle-Jöns" enligt pappa. Den heter Ebba Petterssons privatskola och låg på den tiden mitt på Avenyn. Mitt klassrum låg högst upp i tornet med den lilla runda balkongen. Under den här skoltiden existerade inte några utomhus-raster eller gymnastiklektioner, det fanns inga möjligheter till det här. Vi hade en lärare som var lärare på "riktigt", hon undervisade oss lite då och då. Annars hade vi tant Ami som var pensionär och granne och bästa vän med min mormor och moster. Det fanns ingen skolmatsal eller bamba som det heter här i Göteborg utan vi hade med oss egen lunch, typ smörgås och saft som vi åt sittandes vid våra bänkar.
Här träffade jag också en fin och nära vän som jag fortfarande håller kontakten med, Marie Rudholm som hon hette då. Nyligen fick jag även kontakt med Susanne och det visade sig att hennes dotter bor nära oss på Teneriffa så nu väntar jag bara på att vi dyker upp samtidigt på ön så vi kan ses. Tänker ofta att det är en gåva att jag har fått träffat så många härliga vänner, vissa träffade jag för första gången för cirka 42 år sedan på Ebba Petterssons privatskola.
 
 
 
I veckan bytte jag batteri i min klocka, damen som tog emot den öppnade den och frågade mig om det var länge sedan jag bytte batteri. Januari 2018 svarade jag, hurså? Hon lät besvärad och stånkade och stönade medan hon höll på, och så svarade hon högt så att alla i klockbutiken kunde höra tydligt: Det är väldigt mycket hudavlagringar i din klocka. Vad svarar man på det? Jag känner inte att jag är en speciellt ohygiensisk person som är så smutsig så att urverket i min klocka drabbas. Jag svarade inte, men jag kände mig inte bekväm med denna antydan till anklagelse. Men vem bryr sig, ibland får man bara se till att gå högt om en medmänniska bestämt sig att gå lågt.  
Mycket kärlek och goda energier till Er alla och tack för att du tog dig tid att läsa!
Karin

Tack för god energi, Marie! Kul att höra om dina historiska fotspår och jag minns också hur man pekade till hon med tång och godisarna och frågade hur mycket pengar det var kvar. Gå högt om en som går lågt. ”Vem bryr sig?” Tack för god energi!

Svar: Karin, du ger mig massor med god energi när du skriver så fint till mig 🌸
En räkmacka är aldrig fel

Anonym

Åh min underbara vän! 💗 Så härligt att läsa! Så mycket minnen!

Svar: Tack fina du 💕!
En räkmacka är aldrig fel

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress