MENY
20 mars 2023
Det är väldigt trevligt när nära och kära hälsar på här på ön, nyligen var min svägerska Marita, hennes man Johan och dera son Max och på besök.
De är riktiga proffsresenärer och med det menar jag att de lämnade Stockholm några timmar innan snösmockan slog till och landade här på Teneriffa under en riktigt varm och solig vecka.
En av dagarna tog vi en tur till en liten ort nära oss som heter El Medano som är ett Surfers Paradise, ett mecka för alla som älskar att surfa och kytesurfa.
Här får man uppleva övervintrade hippies med rastafaridreads och en surfbräda under armen. Ute bland vågorna är det ett jytter av surfare & Kyteare som fullkomligt flyger fram i en hiskelig hastighet. Det är förvånande att det inte är fler som krickar och trasslar in sig i varandra. El Medano bjuder också på mysiga restauranger, caféer, shopping för den som känner behov av att få en dos av turistfällor och jättefina sandstränder.
Efter en supergod och trevlig lunch gick vi till stranden där jag och Marita tog ett bad och njöt av Atlantens sköna vågor.
Hur proffsigt är det inte att avsluta ett besök i El Medano på en creperia med pannkakor & glass i stora lass, kaffe, svalt vitt vin och härliga samtal. Tack för en jättefin dag vi fick tillsammans.
I söndags kommunicerad universum knepigt med mig. Efter springturen packade jag med mig lunch, vatten och en spännande bok för att softa nere vid poolen. Såhär långt var allt bra, men ett par timmar senare skulle mitt liv kryddas med några olika spännade inslag. Det blev läge att fylla på vattenflaskan & jag tog det modiga beslutet att ta hissen upp vilket visade sig vara ett jättedumt beslut. Ni som känner mig vet att jag har en specialitét att fastna i hissar, därför undviker jag dem, speciellt när jag är själv. I söndags kände jag mig tuff och bestämde mig för att ta hissen istället för att gå upp de 7 trapporna till vår lägenhet. Jag gick in i hissen och tryckte på knappen, inget hände. Jag tryckte igen och dörrarna stängdes och sedan hände inget mera. Jag provade på att trycka på lite olika knappar men hissen ignorerar mig totalt. Plötsligt skuttade den till och började sakta åka uppåt och när jag klev ut ur hissen tänkte jag att vilken tur att jag kom upp och inte blev fast och inlåst i hissen där nere. Jag kände mig skakis men ingen varningsklocka ringde att jag kanske borde strunta i att ta hissen ner igen. Nopp. När jag fyllt på min vattenflaska klev jag glatt in i hissen igen och dörrarna börjar spöka precis på samma sätt som när jag skulle åka upp. Den skuttade igång och med en duns stannade den. Hissen stod stilla mellan två våningar, min vana trogen tryckte jag på några knappar men inget hände. Provade att trycka på nödsignalen och en ilsket tjutande signal skrek i hissen och tinitus var ett faktum. Märkligt att signalen låter inne i hissen och inte till dem utanför. Tack och lov lyste paniken med sin frånvaro och jag kände tacksamhet att det var på vägen ner hissen fastnat och inte på vägen upp. Nu hade jag i alla fall en flaska vatten. Jag tittade på en stång som sitter fast på ena väggen i hissen och tänkte att vad bra, då har jag något att hålla i om golvet skulle trilla bort. Ja, jag har sett skräckfilmen "Åk aldrig hiss" och Ja, jag har patent på skräckscenarier.
Så tittade jag på klockan, ringde lite till på nödsignalen men inget hände. Fem minuter senare låter det som en telefonsignal som ringer i hissen och kort därefter kommer ett ljud som låter som påminner om hur det lät förr i tiden när man kopplade upp sin dator till ett modem. Hissen knuffades liksom till och började åka neråt. Jag klev ut ur hissen, skakade och när jag kom till min solstol fick jag andas i fyrkant en lång stund. Note to self: No more hiss today.
Just den här dagen hade jag valt en solstol nära en vägg med en hålighet kan man säga, och i den håligheten höll det till en ödla. Den var nyfiken och inte speciellt skygg, jag bjöd på ett salladsblad som han snabbt smaskade i sig.
Fin ödla tänkte jag, jag blir alltid glad när jag träffar ödlor, de är lyckodjur för mig. Det jag inte vet där och då är att ödlan fattar tycke för mig eller alternativt min sallad och bestämmer sig för att krypa in i min väska och följa med hem. Det här uppdagades på terrassen när jag hängde upp badlakan och simkläder. När jag tog ut den sista bikinidelen rusade han ut ur väskan och satte fart mot en av våra palmkrukor & där försvinner alla spår. Jag hoppas att han stannar här på terrassen för det finns mycket smått och gott att äta
Vi har haft en ödla inneboende tidigare som bodde under Tomas datorväska. Kvällen innan vi skulle åka hem efter den säsongen lyfte jag på väskan när jag städade och där satt den. Helt genomskinlig och med stora svarta ögon.
För en vecka sedan blossade en stor kärlek till liv i mig igen. Kärlek till konsten. För 25 år sedan läste jag konsthistoria två terminer, något bland de mest spännande och tillfredställande jag gjort.
Jag har sedan dess tänkt att jag vill ta upp studierna igen men livet kom emellan och det har inte blivit av. Men rätt var det var gick tanke över till handling, jag hittade en digital kurs som jag sökte och förra tisdagen startade den. Vilken lycka, här kan vi tala om kärlekssmocka!
Nu undrar säkert många hur man kan gå igång på att titta på konst. För mig är det enkelt, varje målning har en berättelse och ju mer jag lär mig om konst desto mer lär jag mig om vad en målning berättar. Så fascinerande.
Det har hänt mycket sedan jag läste konsthistoria senast. Då fanns inte gatukonsten med till exempel Banksy på samma sätt som idag då street art blivit en egen konstepok.
Med det tackar jag för mig, massor med kärlek och goda energier till Er alla och tack för att du tog dig tid att läsa.
Ewa-Lis
Tack för en stund med trevlig läsning.
Karin
Jag gillar ödlorna🥰lycka till på kursen!
2